Insiktens, Medkänslans och Solidaritetens rum är låst.
Alla är vi fångar i ett föråldrat, i dag felfungerande samhällssystem byggt på produktion och konsumtion i konkurrens om jordens fossila och förnybara tillgångar. Det hade kunnat vara på ett annat sätt men mänskligt ofullständigt klart tänkande och verksamhet förde oss hit, där vi i dag sitter så fast i ett system allt mer problematiskt för vår civilisations framtid. Förståelsen för att förändringar måste till och kanske framtvingas är påtaglig. Man hur.? I brist på visioner om något annat bortom det gällande och otillräckliga industriella ekonomiska ramverket kan vi nog inte förvänta oss andra sätt att leva som det ser ut. Insiktens, Medkänslans och Solidaritetens rum är låst, nyckeln bortslarvad.
En lägesbeskrivning sommaren 2022
Trots över femtio år av tilltagande medvetenhet om bristande hållbar och värdig förvaltning av planetens rika väv av liv och skönhet så fortsätter vi att bygga samhället utifrån scenariot: Materiell ekonomisk tillväxt för ökad välfärd på bekostnad av en allt påtagligare miljöförstörelse. De redan rika länderna går före. Insikt, medkänsla, solidaritet med hushållning och rättvis fördelning av jordens resurser är sedan länge tappade värdeord. Den verklighet om vår sårade planet som årtionden av forskning nu uppvisar är rop på återhållsamhet. Ropen hörsammas men som slavar under några hundra års ständig förslösande välfärdsökning har vi blivit systemets fångar och väjer helst undan för uppvisade realiteter. Försöker förstås slingra oss förbi med metoder och ny teknik som ändå fortsatt ska ge det globala ekonomiskt styrande krafterna fortsatt expansion i linje med vedertagna kriterier.
Där är vi i dag. Samhällsbygget ska fortsätta i utstakad riktning men med åtgärder för att ändå försöka rädda vår planet att helt förstöras av vår framfart. Kanske också något se till att global standardrättvisa kan uppnås utan egna försakelser. Det gällande utgångsläget för våra samhällen är att hela tiden hålla maskinen, företaget kommunen, regionen i full verksamhet. Utan rast och utan ro måste vi medborgare som politiker, tjänstemän, storföretagare, entreprenörer och investerare nu hjälpas åt att alla som överhuvud kan, ska ha full sysselsättning. Lönsamma arbeten i nya utvecklingsprojekt måste skapas. BNP-tillväxten måste upp. Det som är färdigt är färdigt, vidare, vidare. Tänk om vi i brist på fortsatta jobb och lönelyft, inte skulle få råd att köpa de nya eldrivna bilarna som nu i stor skala ska produceras. Inte heller ha råd med flygresan bortöver.
Utifrån det perspektivet några hjälpande reflektioner:
Nu har vi fått ett nytt Kulturhus hemma i stan´. Modernt och fint med fina möjligheter för den som vill och kan ta för sig. Huset gav arbete i nästan två år för många inom byggbranschen. Nu måste vi fylla på med nya jobb. Om vi tänker efter, vad är det vi behöver mera.? Det gäller att skapa ny sysselsättning vartefter de gamla tar slut. Vi måste vara kreativa som samhällsmedborgare. Politikerna måste få höra vad vi saknar eller är missnöjda med så de kan få igång nya projekt för jobb och samhällsutveckling med tillväxtpotential. Badhuset fungerar bra, men har några år på nacken och känns lite trångt. En utbyggnad skulle kunna förbättra men känns lite så där. Bättre bygga ett nytt och riva det gamla eller hyra ut till en matvaruförsäljare i pallklassen. Eller varför inte, landbaserad fiskodling. Det blir förstås nödvändigt med bräddning av många av våra gator och vägar också när fler elbilar med reklamens hjälp kommer att rulla ut. Röja mark för nya industrietableringar ger också lite mer entreprenörsjobb, för att inte tala om kommande skyddsbyggen mot klimateffekter.
Tänker vi lite större, fångar in hela riket, vad är det som inte är optimalt och som kan göra oss, ja kanske missnöjda om vi inte gör något åt saken.? Det mesta fungerar ändå rätt bra och bidrar till en hygglig välfärd, visserligen inte solidariskt fördelad, men ändå.! Med tanke på att få fram nya jobb och kunna gå vidare i en modern samhällsutvecklande anda så räcker det inte. Kan inte snöa in på det som ligger bakom oss. För mycket glädje och stolthet får inte läggas över det som presterats och redan är klart i välfärdsutvecklingen. Det ger ingen ökad puls, inga riktigt bra nya jobb och tydlig BNP-tillväxt som de ekonomiska systemen kräver för att fungera. Snabbare kommunikationssystem måste byggas. Banor för höghastighetståg, flerfiligare motorvägar, fler landningsbanor på fler flygplatser och inte minst; öppna flera gruvor i våra mineralrika berg. Samtidigt, i rasande takt, resa tusentals vindkraftverk på skogsåsar och ute på öppna havsytor. Bygga solelverk på tusentals hektar åker och avröjd skogsmark. Förberedelser, opinionsbildning, för kärnkraftsutbyggnad är redan på gång. Och inte att förglömma, fler batterifabriker och storskalig produktion av flera eldrivna bilar och arbetsredskap av olika slag samt på sikt, personflygplan. Kanske vi också får uppleva en byggboom för nya AI-styrda återbruksindustrier med ett snabbare bättre cirkulärt flöde av förbrukade och överskottsproducerade varor utan allt för stort spill.
Utgångsläget för en tydlig tillväxtexpansion är i dagsläget gynnsam på många sätt och lovprisas av politiker, deras ekonomiska talespersoner och storföretagen med sina ivriga investerare. Och vi övriga medborgare eller konsumenter hänger på, tackar och tar emot. Att fasa ut beroendet av fossila resurser för skapandet av elenergi ger fina effekter inom många samhällssektorer framöver. Det tråkiga följderna är att vi inte nämnvärt kan påverka klimatproblematiken så snabbt som erfordras och inte heller det nödvändiga skyddet av livsmiljön, naturen, landskapet i stort. Där kan vi bara försöka göra vad vi kan, vilket också skapar välbetalda arbeten som hållbarhetsutvecklare och liknande. Men, energipanik råder i folkhemmet, miljöoffer krävs i stor skala, men det talar vi tyst om, eller till och med som nu; smygpratet om att försöka begränsa miljöivrarnas rätt att överklaga. Det går inte att bortse från att med mer tillväxt för så kallade välfärdsskapande åtgärder inklusive en befolkningsökning så kommer och måste stora uttag av resurser från naturen göras. Flera gruvor för metallutvinning, skogsuttag i fortsatt stordrift, mer industrialiserad livsmedelsproduktion och odling, stenbrott för cementtillverkning, och grus för alla nya stora vägbyggen, grunder för nya hus, vindkraftparker och solkraftverk. Nya kraftledningar måste också dras i nya breda stråk i våran dyrbara skogsmark. Inte heller kan man bortse från att resurserna olja och kol bara kan suddas ut ur minnet efter många, många decenniers brukande.? Mycket finns kvar i marken och kommer väl på något sätt att kunna bidra till materiell ekonomisk tillväxt även om vi får blunda för det. Behöver inte eldas upp i så stor skala som nu. Förmodligen ändå, under lång tid framöver genom just eldning, bidra till att förmera elproduktionen. Resursen kan efterhand komma att förädlas till annat och nyttjas med hushållning länge. Om den då finns kvar för lönsamma investeringar förstås.
Egentligen tråkigt att läsa om hur det är och förhåller sig i det samhälle där vi tillbringar våra, levnadsdagar. Denna evigt stressande och förslavande jakten efter – ja på vad egentligen.? Väver vi in ett globalt seende i bilden av hur vi på jorden färdas längs den, materiella ekonomiskt styrda industriella utvecklingens väg framstår situationen som absurd och ovärdig, långt från idén om Omställning för en hållbar levande framtid. Och dessutom, som om inget annat vore möjlig; knappast några fördjupande offentliga samtal därom förekommer.
Hur skulle det kunna bli om vi började fundera på andra sätt att leva.? Ha visioner för minskat beroende av det rådande allt mer styrande och förslavande ekonomiska system vi snärjt in oss i.? Det skulle vara mer roande och stimulerande att läsa om hur vi, exempelvis, efter bara några timmars lönearbete fyller vår tid med egna projekt, omsorgsarbete för det samhälle vi är en del av, förutom vila med fördjupad medveten känsla för Livet, alltså med stort L. Och hur vi gemensamt tar större ansvar för att bygga det hållbarare och rättvisare samhället med en annan djupare upplevd, existentiellt medveten välfärd gällande hela världen. Är det bara ljusblå drömmar, eller.?
Vem börjar skriva något, ha visioner om en annan samhällsutveckling, med en välfärd i bättre harmoni med jordens alla möjligheter, begränsningar och våra egna förmågor och känslor? Det är så tyst i Folkhemmet om vår civilisations överlevnadsfrågor. Vem kan med demokratiska medel öppna låsta dörren till Insiktens, Medkänslans och Solidaritetens rum? Vi får inte ge upp i första taget, det måste gå, men det börjar bli bråttom.
Tänk att mötas som friare människor i en Ny Kultur. – som inte längre sågar vidare i den gren vi sitter på –
Kurt Gustafsson, 90 år, landskapsarkitekt och markprojektör.
Verksam i Framtiden I Våra Händer och ROS.