ROS – Regional Omställning i Samverkan

Så var det tänkt: Samhällsförändring för en välfärd i harmoni med jordens förutsättningar. Omställningstanken har istället omvandlats till en språngbräda för stark ekonomisk materiell tillväxt i konkurrens om resurserna. Grön tillväxt dessutom kallar vi den.

För några av oss medborgare blev det något fel på den tänkta omställningsresan mot framtiden. Omställning av samhällssystemet skulle, var det meningen och är det fortfarande, ge oss en lugn, eftertänksammare tillväxt med mindre energianvändning, resurshushållning och en rikare välfärd i harmoni med planeten jordens grundläggande förutsättningar och mångfald av liv.

Vet inte riktigt vem eller vilka som ledde in ordet omställning på villovägar. Grön omställning och att skapa nya elenergiformer för samhällsmaskineriet utan användning av fossila bränslen kändes förstås bra men har och kommer inte att leda till omställning i djupare mening som vi så tydligt kan se. Egentligen inte heller i grund mening, då skapandet av fossilfri energi kräver energi för uttag av mera ändliga resurser ur jorden för dessa byggen av storskaliga naturslukande elenergianläggningar, atomkraftverk, vind och solcellsparker inklusive uppdaterade infrastrukturanläggningar. Innan allt detta är tillräckligt för fortsatt expansiv BMP-tillväxt, vilket kan betvivlas, får man naturligtvis räkna med att erforderlig energi i stor utsträckning måste bygga på uttag av olja och kol ur marken så länge den räcker.

Beslutet från Dubaimötet COP 28 ger starkt vittne om att så måste ske om världscivilisationens utveckling ska bygga på mer ekonomisk materiell tillväxt och inte Omställning. En Omställning, ska nog tilläggas, som de flesta av oss tyvärr inte har en tanke på vad det skulle innebära. Så slaviskt bundna av diktaten från Ekonomismens diktatur som vi är, finns bara en sorts välfärd att tala om och som ger oss större rikedom vare sig vi är investerare och väntar på utdelning eller producenter i väntan på bolagsvinster och konsumenter på lönehöjningar. Och större soptippar förstås och en Grön omställning som helt tappat fokus på hållbar samhällsutveckling.

Allt har blivit en världskapplöpning en strid i konkurrens om jordens marker och resurser och som vi alla medborgare måste lära oss förstå följderna av. Insikt, Medkänsla och Solidaritet är begrepp som måste föras in i en djupgående samhällsdialog för att rätta till det där att någon

av ekonomisk vinning, oförstånd, eller vad, kanske till och med använt ordet Omställning i förledande syfte. Eller är vi kanske alla delaktiga på grund av bristande engagemang.? Inte många i samhället talar om och försöker förklara och förstå vad Omställning måste innebära. Och så länge minst 80% av oss, majoriteten medborgare, inte bryr sig om problemet, på djupet, så är det omöjligt för politiker och tjänstemän ur samma led att försöka förestå, förklara och få gehör för vad som måste göras och bättras. Det talas därför om att förändringen måste komma underifrån. Där finns kanske bara 10-20 % befolkningskraft i dagsläget. Det räcker förstås inte för en önskad, dessutom ganska opreciserad, omställning. Hur ska vi då bygga en Ny Kultur som med glädje ser en samarbetets väg mot en hållbar välfärd och en harmoniskt förvaltad planet.?

En för världscivilisationen god framtid måste naturligtvis skapas utifrån allas vår djupare förståelse och medverkan i att rädda planetens förutsättningar för ett fortsatt rikt mångfasetterat liv för allt levande. Förutsättningar som våra moderna skolor på alla nivåer måste lära ut. Det räcker inte med att bli duktig i att läsa, skriva och kunna räkna och bli en samhällsnyttig producent och konsument. En flera generationer lång undanträngd kunskap om jordelivets existentiella villkor och rika mångfald av liv har fött det samhälle den civilisation vi har med stor avsaknad av Insikt, Medkänsla och Solidaritet för att en varsam, tryggare välfärd ska kunna byggas. I första rummet, i varje fall, en Insikt om att Omställning för mer ekonomisk materiell tillväxt, bygger på felaktiga grunder. Den breda folkbildningens roll måste stärkas.

Kurt Gustafsson

Framtiden i Våra Händer

Insiktens, Medkänslans och Solidaritetens rum är låst. 
Alla är vi fångar i ett föråldrat, i dag felfungerande samhällssystem byggt på produktion och konsumtion i konkurrens om jordens fossila och förnybara tillgångar. Det hade kunnat vara på ett annat sätt men mänskligt ofullständigt klart tänkande och verksamhet förde oss hit, där vi i dag sitter så fast i ett system allt mer problematiskt för vår civilisations framtid. Förståelsen för att förändringar måste till och kanske framtvingas är påtaglig. Man hur.? I brist på visioner om något annat bortom det gällande och otillräckliga industriella ekonomiska ramverket kan vi nog inte förvänta oss andra sätt att leva som det ser ut. Insiktens, Medkänslans och Solidaritetens rum är låst, nyckeln bortslarvad. 

En lägesbeskrivning sommaren 2022 
Trots över femtio år av tilltagande medvetenhet om bristande hållbar och värdig förvaltning av planetens rika väv av liv och skönhet så fortsätter vi att bygga samhället utifrån scenariot: Materiell ekonomisk tillväxt för ökad välfärd på bekostnad av en allt påtagligare miljöförstörelse. De redan rika länderna går före. Insikt, medkänsla, solidaritet med hushållning och rättvis fördelning av jordens resurser är sedan länge tappade värdeord. Den verklighet om vår sårade planet som årtionden av forskning nu uppvisar är rop på återhållsamhet. Ropen hörsammas men som slavar under några hundra års ständig förslösande välfärdsökning har vi blivit systemets fångar och väjer helst undan för uppvisade realiteter. Försöker förstås slingra oss förbi med metoder och ny teknik som ändå fortsatt ska ge det globala ekonomiskt styrande krafterna fortsatt expansion i linje med vedertagna kriterier. 

Där är vi i dag. Samhällsbygget ska fortsätta i utstakad riktning men med åtgärder för att ändå försöka rädda vår planet att helt förstöras av vår framfart. Kanske också något se till att global standardrättvisa kan uppnås utan egna försakelser. Det gällande utgångsläget för våra samhällen är att hela tiden hålla maskinen, företaget kommunen, regionen i full verksamhet. Utan rast och utan ro måste vi medborgare som politiker, tjänstemän, storföretagare, entreprenörer och investerare nu hjälpas åt att alla som överhuvud kan, ska ha full sysselsättning. Lönsamma arbeten i nya utvecklingsprojekt måste skapas. BNP-tillväxten måste upp. Det som är färdigt är färdigt, vidare, vidare. Tänk om vi i brist på fortsatta jobb och lönelyft, inte skulle få råd att köpa de nya eldrivna bilarna som nu i stor skala ska produceras. Inte heller ha råd med flygresan bortöver.  

Utifrån det perspektivet några hjälpande reflektioner: 
Nu har vi fått ett nytt Kulturhus hemma i stan´. Modernt och fint med fina   möjligheter för den som vill och kan ta för sig. Huset gav arbete i nästan två år för många inom byggbranschen. Nu måste vi fylla på med nya jobb. Om vi tänker efter, vad är det vi behöver mera.? Det gäller att skapa ny sysselsättning vartefter de gamla tar slut. Vi måste vara kreativa som samhällsmedborgare. Politikerna måste få höra vad vi saknar eller är missnöjda med så de kan få igång nya projekt för jobb och samhällsutveckling med tillväxtpotential. Badhuset fungerar bra, men har några år på nacken och känns lite trångt. En utbyggnad skulle kunna förbättra men känns lite så där. Bättre bygga ett nytt och riva det gamla eller hyra ut till en matvaruförsäljare i pallklassen. Eller varför inte, landbaserad fiskodling. Det blir förstås nödvändigt med bräddning av många av våra gator och vägar också när fler elbilar med reklamens hjälp kommer att rulla ut. Röja mark för nya industrietableringar ger också lite mer entreprenörsjobb, för att inte tala om kommande skyddsbyggen mot klimateffekter. 

Tänker vi lite större, fångar in hela riket, vad är det som inte är optimalt och som kan göra oss, ja kanske missnöjda om vi inte gör något åt saken.? Det mesta fungerar ändå rätt bra och bidrar till en hygglig välfärd, visserligen inte solidariskt fördelad, men ändå.! Med tanke på att få fram nya jobb och kunna gå vidare i en modern samhällsutvecklande anda så räcker det inte. Kan inte snöa in på det som ligger bakom oss. För mycket glädje och stolthet får inte läggas över det som presterats och redan är klart i välfärdsutvecklingen. Det ger ingen ökad puls, inga riktigt bra nya jobb och tydlig BNP-tillväxt som de ekonomiska systemen kräver för att fungera. Snabbare kommunikationssystem måste byggas. Banor för höghastighetståg, flerfiligare motorvägar, fler landningsbanor på fler flygplatser och inte minst; öppna flera gruvor i våra mineralrika berg. Samtidigt, i rasande takt, resa tusentals vindkraftverk på skogsåsar och ute på öppna havsytor. Bygga solelverk på tusentals hektar åker och avröjd skogsmark. Förberedelser, opinionsbildning, för kärnkraftsutbyggnad är redan på gång. Och inte att förglömma, fler batterifabriker och storskalig produktion av flera eldrivna bilar och arbetsredskap av olika slag samt på sikt, personflygplan. Kanske vi också får uppleva en byggboom för nya AI-styrda återbruksindustrier med ett snabbare bättre cirkulärt flöde av förbrukade och överskottsproducerade varor utan allt för stort spill. 

Utgångsläget för en tydlig tillväxtexpansion är i dagsläget gynnsam på många sätt och lovprisas av politiker, deras ekonomiska talespersoner och storföretagen med sina ivriga investerare. Och vi övriga medborgare eller konsumenter hänger på, tackar och tar emot. Att fasa ut beroendet av fossila resurser för skapandet av elenergi ger fina effekter inom många samhällssektorer framöver. Det tråkiga följderna är att vi inte nämnvärt kan påverka klimatproblematiken så snabbt som erfordras och inte heller det nödvändiga skyddet av livsmiljön, naturen, landskapet i stort. Där kan vi bara försöka göra vad vi kan, vilket också skapar välbetalda arbeten som hållbarhetsutvecklare och liknande. Men, energipanik råder i folkhemmet, miljöoffer krävs i stor skala, men det talar vi tyst om, eller till och med som nu; smygpratet om att försöka begränsa miljöivrarnas rätt att överklaga. Det går inte att bortse från att med mer tillväxt för så kallade välfärdsskapande åtgärder inklusive en befolkningsökning så kommer och måste stora uttag av resurser från naturen göras. Flera gruvor för metallutvinning, skogsuttag i fortsatt stordrift, mer industrialiserad livsmedelsproduktion och odling, stenbrott för cementtillverkning, och grus för alla nya stora vägbyggen, grunder för nya hus, vindkraftparker och solkraftverk. Nya kraftledningar måste också dras i nya breda stråk i våran dyrbara skogsmark. Inte heller kan man bortse från att resurserna olja och kol bara kan suddas ut ur minnet efter många, många decenniers brukande.? Mycket finns kvar i marken och kommer väl på något sätt att kunna bidra till materiell ekonomisk tillväxt även om vi får blunda för det. Behöver inte eldas upp i så stor skala som nu. Förmodligen ändå, under lång tid framöver genom just eldning, bidra till att förmera elproduktionen. Resursen kan efterhand komma att förädlas till annat och nyttjas med hushållning länge. Om den då finns kvar för lönsamma investeringar förstås. 

Egentligen tråkigt att läsa om hur det är och förhåller sig i det samhälle där vi tillbringar våra, levnadsdagar. Denna evigt stressande och förslavande jakten efter – ja på vad egentligen.? Väver vi in ett globalt seende i bilden av hur vi på jorden färdas längs den, materiella ekonomiskt styrda industriella utvecklingens väg framstår situationen som absurd och ovärdig, långt från idén om Omställning för en hållbar levande framtid. Och dessutom, som om inget annat vore möjlig; knappast några fördjupande offentliga samtal därom förekommer. 

Hur skulle det kunna bli om vi började fundera på andra sätt att leva.? Ha visioner för minskat beroende av det rådande allt mer styrande och förslavande ekonomiska system vi snärjt in oss i.? Det skulle vara mer roande och stimulerande att läsa om hur vi, exempelvis, efter bara några timmars lönearbete fyller vår tid med egna projekt, omsorgsarbete för det samhälle vi är en del av, förutom vila med fördjupad medveten känsla för Livet, alltså med stort L. Och hur vi gemensamt tar större ansvar för att bygga det hållbarare och rättvisare samhället med en annan djupare upplevd, existentiellt medveten välfärd gällande hela världen. Är det bara ljusblå drömmar, eller.? 

Vem börjar skriva något, ha visioner om en annan samhällsutveckling, med en välfärd i bättre harmoni med jordens alla möjligheter, begränsningar och våra egna förmågor och känslor? Det är så tyst i Folkhemmet om vår civilisations överlevnadsfrågor. Vem kan med demokratiska medel öppna låsta dörren till Insiktens, Medkänslans och Solidaritetens rum? Vi får inte ge upp i första taget, det måste gå, men det börjar bli bråttom. 

Tänk att mötas som friare människor i en Ny Kultur. – som inte längre sågar vidare i den gren vi sitter på – 

Kurt Gustafsson, 90 år, landskapsarkitekt och markprojektör.  
Verksam i Framtiden I Våra Händer och ROS. 

En lägesbeskrivning i början av 2022 

Inte sedan 1950 talet har väl utgångsläget varit bättre för expansiv industriell utveckling än nu. Det här med omställning till ett mindre fossilberoende samhälle öppnar så många nya inkörsportar till företagsutveckling, ekonomiska investeringar och tillväxt inom alla sektorer. Klimat- och miljöproblematiken har satt sporrar på våra framtidsstövlar för de som inte vill se avigsidorna med att nu försöka nyinvestera sig ur eftertankens dilemma. Vilka avigsidor i så fall.? Är det inte bra att fasa ut kol och olja som energialstrare för vårt samhälle.? Utomordentligt, utan tvekan och håller vi oss kvar inom den nu aktuella världsräddarbilden så är det frustande gott för våra samhällen och vår kultur som den nu har byggts och utan allt för stora välfärdsuppoffringar ska fortsätta byggas. Kan vi eliminera klimatproblemen, vilket är ett globalt intresse, så kan vi fortsätta nyttja jordens resurser. För natur och miljö i stort finns inga globala bindande uppgörelser om hushållning, varsamhet, bevarande av mångfald och tanke på framtida generationer. Först till kvarn gäller överlag.  

Det är bråttom nu att i konkurrens med andra världsnationer ta för sig av jordens förråd, inte minst metaller av allehanda slag, främst järn till stål för allt byggande av tusende vindkraftverk, solkraftsparker och snabbjärnvägar. Stål också för många, många nya gruvdriftsmaskiner ovan och under jord. Natur ska röjas, berg ska sprängas till grus, borras för schakt och tunnlar. De nya entreprenörernas nya grävmaskiner, transporttruckar och skogsskördare, kräver även stål för att bli till. Inte lite heller, så stora infrastruktursatsningar, byggprojekt och inte minst nya kraftledningar som också är planerade. Allt tills vidare tyvärr, eftersom det ska gå fort, i behov av tillskott av elenergi till stor del tillkommen via nyttjande av olja, gas och kol. Atomkraften inte att förglömma som nu lobbas fram igen med stor kraft. 

Men tänk bara så oändligt många nya riktiga arbeten det kan skapas nu, även om robotisering och AI-teknik, till förmån för lönsammare produktion och utdelningsvinster tar bort många arbetstillfällen. Med fortsatt satsning på årlig tillväxt i samhällsmaskinen och inga nämnvärda försök att hitta andra mer sparsamma levnadssätt än att återvinna, cirkulera, det storskaliga överflödet, så går det tyvärr inte att förvänta sig att det drömlika scenariot att klimatproblematiken helt ska ha bemästrats till bortåt år 2050. Det är nästan barnsligt att hävda det mot bakgrund av en växande folkmängd och en global förväntad oanalyserad välfärdshöjning.  

Här kan man lite rått och cyniskt invända att för fortsatt tillväxt är situationen inte enbart negativ. Så mycket planering och arbete som ska till för byggande av skyddsvallar, murar och fördämningar samt nya ersättningsområden för såväl boende som industri som måste till för stigande vattenytor, ökenutbredning, tyfonernas skövlingar mm. Den storskaliga miljöförstöring eller naturförändringen som med tiden blir följden, kommer att bli våra kommande generationers arvedel att arbeta vidare med som den tidens tillväxtpotentialer. Som vi nu är på väg att göra, bygga om jorden för våra mänskliga allt omättligare syften så är framtidens negativa samhällsutveckling ganska förutsägbar. 

Är det ovanstående beskrivna scenario, det vi kan se framför oss i dag som ska vägleda det fortsatta arbetet mot utvecklingsmodellen, evig ekonomisk materiell tillväxt? Kanske inte helt riktigt förstås. Detta med storskaliga satsningar på, så småningom helt fossilfri energi tror vi väl ändå ska komma att lösa några av hållbarhetsproblemen. Så är det naturligtvis om man bortser från den stora miljö/naturförstörelse som följer i dess spår. Det går inte att slå sig till ro helt och glädjas åt de stigande BNP-procenten enbart? Så dumma är vi väl ändå inte? Men att skapa ekonomiskt materiell välfärd är en färskvara. Den lever av att hela tiden nya arbetstillfällen skapas. Modernitetskrav och reklam för ökad konsumtion som drivkraft för ekonomisk investeringsvilja måste allt snabbare hållas igång. En fortsatt press på klimat, natur och miljö, hur fossilfri vi än lyckas gör den är oundviklig. Aldrig får man slappna av. Hur tar vi nästa steg för att dämpa den ständiga framtidsoron? 

Låter lite uppgivet kanske, men inte så förvånansvärt mot bakgrund av att vi i snart 50 år har mumlat om livsstilsförändringar, nerväxt, omväxt mm, för en annan civilisatoriskt, robustare, lugnare, friare och levande framtid. En annan välfärd. Är det fel, bara ångestladdande, att försöka med någon sorts fortsatta medborgardialoger i politiker-, industri-, finansiärs- och börsfolksvärlden, om en förändrad civilisationsutveckling i den stilen? Nu när de materiella ekonomiska förutsättningarna är så gynnsamma i spåren av och drömmen om att skapa en fossilfri energirik elektrifieringsera på jorden? Är det som att kasta grus i maskineriet, nästan sabotage? Vem vågar och finns det någon bra vision om nerväxt, omväxt, ett lugnare tempo eller liknande att presentera för finansmarknaden? Kan man få ekonomi på något annat än evig industriell tillväxt med ökad konsumtion, naturexploatering och teknikstyrd välfärd? Går väl inte som det ser ut i dag utan bred politisk uppbackning. 

– Det vore väl bedrövligt att inte försöka ändå att ta sig ur ekonomismens flerhundraåriga slaveri, trots konsumentrollens förföriska frestelser och lugn.  

Kurt Gustafsson, snart 90 år, landskapsarkitekt och markprojektör.  
Verksam i Framtiden I Våra Händer och ROS. 
Delverksam i familjeägda landsbygdsföretaget för jord, skog, fastigheter mm.
Skribent gällande kritisk samhällsbevakning i Omställningens tid.  
Dagligt vård- och omsorgsarbete för Det rika landskapet. 

Det finns en anledning till att vi är här, just nu. Vi är här för att det är kris. En kris för hela mänskligheten. Vi är här för att vi känner förtvivlan och ångest över att framtiden ser mörk ut. Vi är här för att därför att vi inte har något val. Vi kan inte stå och se på när jorden utarmas, atmosfären förändras och människor idag över hela vår jord drabbas av klimatförändringarna. Vi kan inte stå och se på när våra egna barn och barnbarn tvekar kring framtiden.

Men vi är också här därför att vi tror på hoppet, på att en framtid är möjlig också för eftervärlden, för de barn som växer upp idag, och deras barn. Vi är här för varje barn som står med oss här idag. Vi är här för att med våra röster och med våra steg göra skillnad. Vi är här för att förtvivlan kan vändas till handling. Någonstans i utrymmet mellan hopp och förtvivlan kan vår handlingskraft växa fram.

Efter att vi under flera somrar har sett att klimatförändringarna också drabbar vårt land, när skogar brinner, när översvämningar drabbar hus och hem också i Sverige, och vi dessutom har genomlevt en pandemi som har gett oss tid att reflektera, kanske är det nu vi beredda på förändring. Det är dags att samarbeta över geografiska gränser, över generationsgränser, att återta gamla metoder för liv och leverne som inte förstör klimatet, samtidigt som vi lyfter fram de ungas kreativitet och lösningsvilja.

Fler och fler agerar på vad som pågår i vår värld. Gemensamma röster höjs för rättvisa för alla folk och stater. Unga människor får gehör i rättsprocesser mot stater som inte tar sitt klimatansvar på allvar. Vi är här för att påverka politiker, företagare och investerare att våga göra rätt. Att inte låta kortsiktiga beslut elda under klimatförändringarna. Att ha modet att fatta beslut som ibland kan vara svåra och möta motstånd, men som är nödvändiga, för hela mänsklighetens överlevnad. Vi är här för att uppmuntra till rätt prioriteringar. Till steg i rätt riktning.

Vi vill bära fram hopp. Hopp kan se ut och visa sig på olika sätt, ta sig olika uttryck hos var och en av oss. För någon ligger hoppet i tekniken och i de tekniska framsteg som görs varje dag. För andra ligger hoppet i att vi blir allt fler som tar klimatförändringarna på allvar, som börjar ser över, och ändra sin livsstil. Hoppet ligger i att vi närmar oss varandra för att nå förändring, att vi gör något tillsammans. Det spelar egentligen ingen roll hur ditt eller mitt hopp ser ut, så länge det får skapa handlingskraft.

Så se dig om, vi är här tillsammans därför att vi kan skapa en ny framtid. Tillsammans kan vi skapa hopp. Vi är här.

Tal av Angela Collin, Svenska kyrkan, under klimatmarschen 24/9

Merve Tunçer höll tal för XR Örebro under klimatmanifestationen 24/9
We, as the people who live in Anthropocene, are confronted with an uncertain and unknown future. By now, we know that following the conventional paths will only worsen the crisis that we are facing. We know that continuing to do ‘business as usual’ will only bring us more close to the edge of extinction. And we know that if we don’t act now, at this very moment, we will no longer have a place that we call home. We need to accept that the world will be changing around us and we need to start responding and adjusting to this change.

During the summer of 2021, we have again witnessed wild fires that were caused by human-made changes in the climate. Many countries in the Mediterranean, including my home country Turkey, suffered from immense damage due to hundreds of forest fires and record-breaking heatwaves. During this devastating period, hundreds of forests were burnt down, animals and people have died, and people were displaced. They have lost their loved ones, and they have lost their homes. The suffering and desperation grew further as people faced the corrupted states’ inability to act on time, provide aid and heal the damage. The crises hit the most vulnerable groups in these countries while corrupted nation states continued to express insincere concerns and do nothing about it.

In Sweden, many are fooled by the forests that are growing around us. We are surrounded by human-made, mono-cultured forests, which is not nature. Nature has its own course. Its own biological diversity, its own rhythm and its own rules. When we remove all natural forest fragments, one by one, fill them up with profit-oriented species, we disrespect the forest’s natural course and create green-looking wastelands. It is a colonial act to intervene and alter forests for our own sake.

De-colonising the nature requires decolonised minds. Forests do not belong to us. We exist along with the forests. Forests don’t owe us anything. We have an inter-dependant relation with all the other living creatures. More-than-human communities are a crucial part of biological diversity and we need to acknowledge this now in order to act. We need to seek for possible worlds and ways of living with human and non-human others with a generous and creative spirit. We need to push back the governments, transnational companies and venture capitalists who are creating massive damage to our home. They have literally been playing with fire and now we are burning because of them. We need to make major shifts in our ways of co-existing with others and we need to act on it now. The future is unknown, but we have the power to reproduce new and better ways of living. We have the power to take care of each other and heal the burnt wounds with love, care, sympathy and respect to the more-than-humans. Power to the people!

Först ut av talarna under klimatmanifestationen 24/9 var Svea, Pi och Sofia. De talade för kommande generationer. 

Svea
Det har kommit en rapport från FN som visar att läget är allvarligt och att det är bråttom att stoppa klimatkrisen. De vuxna måste reagera och agera i linje med forskningen. Det är ert ansvar.

Pi
Klimatkrisen är både den lättaste och den svåraste fråga vi någonsin stått inför. Den lättaste, för att vi vet vad vi måste göra. Vi måste stoppa utsläppen av växthusgaser.

Sofia
Den svåraste eftersom våra nuvarande ekonomier fortfarande är helt beroende av att använda fossila bränslen, och därmed förstör ekosystem för att skapa evig ekonomisk tillväxt.

Svea
Alla vuxna i alla länder måste fatta de viktiga beslut som behövs för vår framtids skull. Det är bråttom nu.

Pi
Hur vi tillsammans agerar under de närmsta 5-10 åren kommer påverka hur mycket jorden värms upp, och ju högre medeltemperaturen blir desto större effekter kan vi räkna med.

Sofia
Oavsett vem man är kan man påverka så att planeten tas bättre om hand! Vi har olika stort ansvar, men vi ALLA har ett ansvar för vårt hem, planeten jorden, och våra naturresurser!

Svea
Jag önskar att fler går och cyklar när man kan.

Pi
Jag önskar att fler låter bli att flyga

Sofia
Jag önskar att alla låter blir att slänga mat.

Svea
Alla kan bidra i vardagen, men det räcker inte útan stora företag och rika länder behöver också bidra. Vad vi gör nu räknas!

Pi
De besluten som tas nu är viktiga för VÅRAN framtid.

Tillsammans:
Vi barn vill känna hopp och ha drömmar om framtiden – ni vuxna måste göra det möjligt!

Tal under klimatmanifestationen 24/9 av William Grönlund, lärare och tillhör Folkhögskolornas klimatnätverket

Föreställ er — bästa sändningstid och en insamling för planeten. I bakgrunden gigantiska TV-skärmar, med en våldsamt brinnande horisont — En av världens främsta forskare tar steget ut mitt på scenen och ser rakt in i kameran. Ansiktet är djupt allvarligt. Blicken fast. Han vädjar direkt till samhällets ledare. Han säger – att dem måste agera med kraft! Därför att vi har alla inträtt i det avgörande årtiondet för mänsklighetens framtid på jorden. Han säger att räddningen måste ske NU! Annars hotas hela vår jord och – allt – liv på planeten.
Det känns surrealistiskt. Om det hade varit en film hade det kanske varit spännande. Spännande att följa vetenskapsmannen och människornas fortsatta kamp för att rädda deras – enda plats. Men det är ju inte film. Vetenskapsmannen som uttalade sig, med stöd från den samlade klimatforskningen, heter Johan Rockström. Det sändes på TV för exakt 30 dagar sedan. Vi satt i våra soffor och tittade. — Lyssnade. — Det är verklighet. Och känslan som infinner sig är någon helt annan än – ”spännande”.
Vi ser hur världen förändras. Vi förändras också. Och våra barn.
Och apropå barnen. Alla frågor som kommer allt tätare. Min son, som fjorton år gammal, undrade om det, med tanke på klimatförändringarna, egentligen är någon idé att han skaffar barn. Häromkvällen frågade han om jag visste om vi passerat någon tippingpoint ännu. Min kollega vars åttaåriga barnbarn förklarar att det inte är någon idé att fråga om vad hen vill bli som vuxen. För det finns ju inte ändå tid till det. Eller redaktionen på Lilla Aktuellt som återkommande får frågan ”När går jorden under?” … om och om igen …. och så vidare och så vidare.
Barnen ser vad som händer. De mår dåligt av vad de ser. Folkhälsomyndighetens rapporterar att ”cirka 20 procent av barnen i åldersgruppen 12 år väldigt ofta eller ofta oroar sig för klimatförändringen.” I februari i år lämnade 200 svenska psykologer in en varning till regeringen om barnens allt sämre psykiska tillstånd till följd av klimatkatastrofen. Det händer NU. Barnens drömmar om sina framtida liv ersätts av bilder av undergång. De ser att samhällets ekonomiska och politiska ledarskap, de vuxna, inte vågar tala klarspråk. Eller agera. Greta Thunberg har rätt. Barnen kommer aldrig att förlåta oss för ett sådant svek. Det är logiskt. Och fullkomligt rimligt.
Är det vad vi vill? Vi som står här idag, som håller varandras händer, följer politiken, för barn till världen och befolkar jorden. Vill vi ge upp? Eller vill vi något annat? För vi har ett val. Den våldsamt brinnande horisonten och talet om livets slut behöver inte bli vår framtid. Det är oerhört allvarliga varningar och ingen vet ännu var klimatkatastrofen kommer att sluta. Vi kan inte välja resultat. Det är för komplicerat. Men vi kan välja att agera – på ett sätt som vi aldrig tidigare gjort. I IPCC:s senaste rapport står det att ”vi behöver genomgripande förändringar på alla nivåer: På individnivå, samhällsnivå, i näringslivet, våra institutioner och regeringar [—] Vi måste omdefiniera vårt sätt att leva och konsumera.” Det är nu eller aldrig.
Det är nu dags att bordlägga alla bråk och dra ett streck över alla obetalda oförätter. Samlas. Precis som vi gör här idag. Vi människor måste ingå en allians över åsiktsgränser, trosbekännelser och språkbarriärer. En allians med naturens runt oss och med framtida generationer. Genomföra massiva satsningar på allt det hållbara. Använda all kraft och alla resurser på det som kan ge räddning och o-medel-bart sluta lägga resurser på det som drar undan livsförutsättningarna för våra barn. Det krävs en politisk samling i alla nationer som om vi tillsammans stod inför ett krig. För det är just så allvarligt. Det är en fråga om överlevnad. Det är ett val att agera. Och det är ett val att låta bli.
Vi är inte i en film. Det är inte ett påhitt. Det är verklighet. Bakom oss har vi årtionden av insikt, vetenskapliga fakta och en total försummelse av mänsklighetens största utmaning någonsin. Nu står vi här. Vid den punkt vi aldrig ville stå vid.
Vi har kommit till den punkten nu. Den punkten där vi antingen ger upp inför våra barns blickar, utan att egentligen ens försökt. Eller – så försöker vi.

ROS-nätverket brukar ordna ett Framtidsforum en lördag på våren. En träff med intressanta föreläsare och tid för mingel med andra omställare. Förra året ställde vi in pga pandemin. I år, 2021, anpassar vi oss till den verklighet vi nu befinner oss i och delar upp Framtidsforum i flera delar och möts digitalt en vardagskväll.

3/3 Att lära sig konsumera mindre i ett samhälle som manar till överkonsumtion

Magnus Boström är professor i sociologi. Hans forskning handlar om politik, representation, aktivism, konsumtion och transformativt lärande i förhållande till internationella miljö- och hållbarhetsfrågor. Magnus berättar om sin forskning och du får delta med dina frågor. Länk till evenemanget kommer snart.

17/3 Vad är pengar? Hur påverkar de miljön? Och kan vi påverka penningsystem?

Ylva Lundkvist Fridh är ekonom- och miljöhistoriker som har studerat lokala valutor, penningreform och hur penningsystem beskrivs inom olika akademiska discipliner. Idag är hon VD för Mikrofonden Sverige och Stjärnsunds bygdebolag. Ylva delar med sig av erfarenheter av hur lokalsamhällen arbetar för att ställa om till mer lokal produktion/konsumtion och få en bättre handelsbalans med omvärlden. Länk till evenemanget kommer snart.