Förmodligen är intresset hos gemene man inte så stort för hur framtidens landskap med befolkade bygder, naturområden och urbana miljöer ser ut och nu, närmaste årtiondena, i snabb takt kommer att förändras. Den allt mer teknifierade, industriella och ekonomiskt styrande utvecklingen för fortsatt materiell tillväxt kommer utan motstånd, tid efter tid att förvandla, bryta ner och fragmentera planetens fysiska status och rika livsväv.
Vi är en del av civilisationens livsyttringar och kommer följsamt att allt mer också ledas av dess egen accelererande hysteriska rytm. Ekonomiskt ständig och styrd tillväxt ska ge oss allt. Inget ska vara oss förvägrat.
Till bilden kan också läggas att över åttio procent av jordens människor kommer att födas, leva sina liv och dö i växande urbana miljöer med tillrättalagd, sinnesreducerad koppling till natur, försörjning, liv och landskap. Ett landskap, eller exploateringsmark där ute, för industriell produktion av el, mat, skogsprodukter, fisk, mineraler, grus, nöjesaktiviteter, kommunikationsanläggningar med mera, så länge allt räcker och är ekonomiskt bärkraftigt.
Det gamla naturromantiska arvet är och blir efterhand marginaliserat. Är det ett svek mot framtiden att inte försöka bryta sig ur den situationen som varje dag förslavar och förminskar våra möjligheter till ett rikare liv på jorden i samspel med allt annat som ännu finns, lever och vill leva?
Eller,!? – gör det ingenting om våra skogar, odlingsmarker, vattendrag och berg skärs sönder, delas, skövlas och förvandlar naturen, landskapet, till industrialiserad och urban nivå?
Gör det ingenting om bergtäkter och många gruvor för grus och mineralbrytning, ger obotliga sår i terrängen. Gör det ingenting om lärksången tystnar och fjärilarnas flykt i sommarvinden försvinner?
Gör det ingenting om breddade nya motorvägar och snabbjärnvägar skövlar mark och skapar stråk och barriärer i landskapet, liksom hundratal mil av nya kraftledningsgator?
Gör det ingenting om vindkraftverk i tusenden pepprar skogar, åsar, havsområden och slättmarker med sina höga torn och vingar? Inte heller de hektarstora solcellsarealerna. Kanske vi också snabbt vänjer oss med de allt fler och nödvändiga skyddsvallarna eller murarna mot stigande vattennivåer i utfiskade hav och sjöar. Gör det ingenting om tornsvalorna, storspovarna eller hackspettarna försvinner?
Är det inget att sörja över om markernas vilda blomsterrabatter tynar bort och alla insekter med dem?
Är det bara naturligt och acceptabelt om de urbana områdena förtätas och breder ut sig över bortröjda skogar, åkermarker och kända kulturbygder?
Är det inget att oroas över att våra barn fostras till kunniga kreativa konsumenter och producenter i en kaskad av reklam?
Inte heller att gator, torg och konstruerad natur i parker blir den huvudsakliga livsmiljön?
Att kemisk tekniskt komponerad industriell mat allt efter hand blir vår föda. Gör det ingenting att teknik, artificiell intelligens och robotar mer och mer kommer att styra våra arbeten, känslor och kroppars begär?
Ännu är vi bara på gång mot det beskrivna scenariot. Men det kommer att gå fort nu då energi- och tillväxtpaniken hetsar och mycket av jordens miljö måste offras i stenhård global konkurrens. Men gör det något som sagt?
Vi har ju ändå redan så otroligt mycket dokumenterat av hur de har och fortfarande ser ut på jorden och ytterligare en hel del till hinner vi spara. Allt kan vi återse via våra stora datorskärmar hemma när, ännu en kvardröjande längtan bort, eller, efter det som var, blir för stor. Då, när fortfarande många medborgare bär på erfarenheter, tankar och undringar om att livet, framtiden och kanske, ett annat sätt att leva med insikt, medkänsla och solidaritet, hade varit möjligt.
Ännu har inte larmen tystnat. Det forskas, skrivs, pratas, varnas, debatteras och demonstreras om och över vad som sker och hur vi på djupet måste förhålla oss till kommande decenniers förändringar och jordens framtid. Ännu larmandet möjligt, här i varje fall! Men en Vision om en värdig förvaltningsplan för planeten jorden saknas.
Men, mitt i nuet och världens heta puls! Hur skulle det se ut om vi som är politiker, industrialister, investerare, samhällsplanerare med flera skulle störas för mycket av allt detta samhälleliga ångestmuller?
Det skulle inte ge mer stimulerande utveckling, välfärd, bröd och skådespel för folket. Måste vara realister. Fler välbetalda jobb behövs. Folkmängden ökar.
Självklart måste vi göra vårt bästa för det där med klimatet och miljön, men vi har nu ändå ett gyllene utgångsläge för ökad tillväxt att ta vara på. Att skapa fossilfri energi och producera flera eldrivna produkter och förädlade råvaror är väl ändå något som sporrar. Och, som det heter: Nu ställer vi om. Ord för handlingar som blivit så feltolkade, men nu bundsförvanten som givit incitament för styrning av en materiell ekonomisk utveckling utan like med fortsatt industriell expansion och konkurrens om jordens resurser. Allt för ökad välfärd med enorma miljömässigt obotliga följdverkningar, men, som kanske inte, på sikt, gör så mycket för folk i det ökande urbana gatumyllret med andra tekniska hjälpmedel för livsoptimering när och om så krävs?
Det här är ett försök att beskriva det uppenbara och pågående, människans civilisatoriska spel med den jord som vi nu tagit över förvaltningen av. Är det ett svek mot framtiden vi bevittnar?
Ska vi med liv och lust ta för oss av alla möjligheter som bjuds så länge de finns kvar?
Hur och vad som har varit finns ju ändå sparat i digital form och tekniska innovationer kommer säkerligen till hjälp för vår överlevnad om än banden med jordelivets alltmer borttynande livsformer bryts. Får inte det vara nog som tröst och gärna ge, optimistisk framtidstro. Eller?
Frågan är än så länge fri.
Kurt Gustafsson
Framtiden i våra händer
