Vi ser hur världen förändras. Vi förändras också. Och våra barn.

Tal under klimatmanifestationen 24/9 av William Grönlund, lärare och tillhör Folkhögskolornas klimatnätverket

Föreställ er — bästa sändningstid och en insamling för planeten. I bakgrunden gigantiska TV-skärmar, med en våldsamt brinnande horisont — En av världens främsta forskare tar steget ut mitt på scenen och ser rakt in i kameran. Ansiktet är djupt allvarligt. Blicken fast. Han vädjar direkt till samhällets ledare. Han säger – att dem måste agera med kraft! Därför att vi har alla inträtt i det avgörande årtiondet för mänsklighetens framtid på jorden. Han säger att räddningen måste ske NU! Annars hotas hela vår jord och – allt – liv på planeten.
Det känns surrealistiskt. Om det hade varit en film hade det kanske varit spännande. Spännande att följa vetenskapsmannen och människornas fortsatta kamp för att rädda deras – enda plats. Men det är ju inte film. Vetenskapsmannen som uttalade sig, med stöd från den samlade klimatforskningen, heter Johan Rockström. Det sändes på TV för exakt 30 dagar sedan. Vi satt i våra soffor och tittade. — Lyssnade. — Det är verklighet. Och känslan som infinner sig är någon helt annan än – ”spännande”.
Vi ser hur världen förändras. Vi förändras också. Och våra barn.
Och apropå barnen. Alla frågor som kommer allt tätare. Min son, som fjorton år gammal, undrade om det, med tanke på klimatförändringarna, egentligen är någon idé att han skaffar barn. Häromkvällen frågade han om jag visste om vi passerat någon tippingpoint ännu. Min kollega vars åttaåriga barnbarn förklarar att det inte är någon idé att fråga om vad hen vill bli som vuxen. För det finns ju inte ändå tid till det. Eller redaktionen på Lilla Aktuellt som återkommande får frågan ”När går jorden under?” … om och om igen …. och så vidare och så vidare.
Barnen ser vad som händer. De mår dåligt av vad de ser. Folkhälsomyndighetens rapporterar att ”cirka 20 procent av barnen i åldersgruppen 12 år väldigt ofta eller ofta oroar sig för klimatförändringen.” I februari i år lämnade 200 svenska psykologer in en varning till regeringen om barnens allt sämre psykiska tillstånd till följd av klimatkatastrofen. Det händer NU. Barnens drömmar om sina framtida liv ersätts av bilder av undergång. De ser att samhällets ekonomiska och politiska ledarskap, de vuxna, inte vågar tala klarspråk. Eller agera. Greta Thunberg har rätt. Barnen kommer aldrig att förlåta oss för ett sådant svek. Det är logiskt. Och fullkomligt rimligt.
Är det vad vi vill? Vi som står här idag, som håller varandras händer, följer politiken, för barn till världen och befolkar jorden. Vill vi ge upp? Eller vill vi något annat? För vi har ett val. Den våldsamt brinnande horisonten och talet om livets slut behöver inte bli vår framtid. Det är oerhört allvarliga varningar och ingen vet ännu var klimatkatastrofen kommer att sluta. Vi kan inte välja resultat. Det är för komplicerat. Men vi kan välja att agera – på ett sätt som vi aldrig tidigare gjort. I IPCC:s senaste rapport står det att ”vi behöver genomgripande förändringar på alla nivåer: På individnivå, samhällsnivå, i näringslivet, våra institutioner och regeringar [—] Vi måste omdefiniera vårt sätt att leva och konsumera.” Det är nu eller aldrig.
Det är nu dags att bordlägga alla bråk och dra ett streck över alla obetalda oförätter. Samlas. Precis som vi gör här idag. Vi människor måste ingå en allians över åsiktsgränser, trosbekännelser och språkbarriärer. En allians med naturens runt oss och med framtida generationer. Genomföra massiva satsningar på allt det hållbara. Använda all kraft och alla resurser på det som kan ge räddning och o-medel-bart sluta lägga resurser på det som drar undan livsförutsättningarna för våra barn. Det krävs en politisk samling i alla nationer som om vi tillsammans stod inför ett krig. För det är just så allvarligt. Det är en fråga om överlevnad. Det är ett val att agera. Och det är ett val att låta bli.
Vi är inte i en film. Det är inte ett påhitt. Det är verklighet. Bakom oss har vi årtionden av insikt, vetenskapliga fakta och en total försummelse av mänsklighetens största utmaning någonsin. Nu står vi här. Vid den punkt vi aldrig ville stå vid.
Vi har kommit till den punkten nu. Den punkten där vi antingen ger upp inför våra barns blickar, utan att egentligen ens försökt. Eller – så försöker vi.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.